Keri Hilson - Knock You Down

Har hittat en text som stämmer in på mina känslor till Roger så det finns inte *ler stort* Här är ett litet utplock från låten.
I never thought I'd be in love like this
When I look at you my mind goes on a trip
Then you came in and knocked me on my face
Feels like I'm in a race but I already won first place

I never thought I'd fall for you as hard as I did 
You got me thinking about our life, our house and kids 
Every morning I look at you and smile
Cause boy you came around and you knocked me down 


Sometimes love comes around 
and it knocks you down
just get back up
when it knocks you down 

Kolla in YouTube och lyssna på den. Den är så fin...



Det ordnar sig till slut

Ja veckan som gått var inte den man vill göra om precis. Men efter dialoger och lösningar så är vi på banan igen och vi kommer ALDRIG att utsätta oss för detta någonsin igen. Men ett förhållande behöver ibland nedgångar för att kunna bli starkare.
Men söndagen är det jag nu vill prata om. Gu va stolt jag är.
Det var då min födelsedag (som kom i all glömska hos alla men de gör inget tror jag). Men sedan det viktigaste. Det var Orkas och Min debututställning sedan Handlerutbildningen och vilken skillnad *förvånad* Tom. mamma såg en sån otrolig skillnad. Jag var mycket säkrare och Orka...ja vet inte hur jag ska beskriva henne. Hon var så otroligt glad det enda hon gjorde var att vifta på svansen KONSTANT!!! Domaren ville se henne mer pälsad men hon ÄLSKADE hennes temperament men vad mer kan man göra när man har en hund som inte kan sluta vifta på svansen *skrattar*
Sedan för första gången så fick vi konkurrans i BIR finalen och de var roligt. Det var en långhårig dvärg tax som jag inte såg så mycket för. Inget något som kallas för utstrålning men det var väl ägaren som drog ner det mesta.
Den segern tog vi hem och det tycker jag vi var välförtjänta till. Sedan var det en enda lång väntan men en väntan värld all tid. Träffade en super trevlig Siberian Huskey tik med trevliga ägare. Ett härligt trio par som var så troligt trygg med varandra att det sågs på långa vägar *roligt att se*
Dom mötte vi sedan i BIS finalen. Ja då kom vi in på finalen där vi kom BIS 3:a å va jag är lycklig. Vi har gått från botten och nu är vi långt uppe i skyn, längre än vad jag kunnat ana. Att Orka är så otroligt glad i ringen går inte att drömma om men så var hon igår och jag är sååå lycklig!!!
Omdömmet lyder
"7 årig taxdam m. härligt uttryck m. välans. öron. Utm. hals. Utm. bröstkorg tillr. förbröst. Rygglinje håller i
stående så väl som i rörelse. Utm. vinklad bad. Päls av rätt struktur önskas mera behårad. Utom. rörelse.
Trevligt tempr. Välvisad"
Detta är mer än jag kan begära av min taxdam men hon levererade mer än allt. Sedan att jag fick med på bedömningen Välvisad är min förtjänst med utbildning, träning, träning och åter tränig. Guses vad jag är glad!!!
Mer bilder kommer senare.
KRAMAR!!!

ibland, sällan eller ofta

Ibland fäller man en tår och ser till det man har. Man är lycklig och allt runt en är värt något som inte finns. 


Sällan ser man till vad man har och uppskattar det. (vet inte om de är sant men så känns det just nu)

Ofta sätter man sig ner och gråter över det man har, det som händer runt sig och undrar om det verkligen är värt dessa tårar, slit både på psyket och kroppen.
Just nu behöver jag någon som visar mig att det är värt det jag har och det jag gör för "den". Jag behöver någon, hellst den, som visar för mig, uppskattar och njuter av det jag tycker att jag åstakommer här omkring.
Jag vill inte kräva saker som inte kommer av automatik. Men ibland så vill man höra det som ska komma så oväntat och spontant. Vad fint man gör för den andra, uppskattning. Det räcker kanske inte med beröring och "vad jag tycker om dig som du är" osv. Visst, det kanske finns idag den uppskattningen men jag ser den inte. Inte på fläcken just nu. Det är kanske för att ja sitter och gräver ner det jag har för det är det sista jag vill ha just nu. Kanske är jag för blind i mina tårar att jag inte ser det. Jag vet inte...
Jag saknar Morfar...mitt i allt...

Vet inte vad som är fel.

Jag känner mig så otroligt blödig över hela situationen igen. 

Jag sitter här, vill utvecka mitt liv men det går inte och allt sitter i ett förbannat jävla jobb. *arg* Jag har inget jobb, eller jo. Det enda jobb jag verkar ha är hushållerska utan lön. Är det så det ska vara resten av livet? Helt ok om jag får lön för det men inte som det är nu.
Jag står på ett ställe och stampar medans allt runt mig stampar i takt med mig. Kan inget fela, cheka eller hända? 

Sitter och funderar på om man ska sätta sig i skolbänken igen och läsa men vad? Kollar på utbildningar på MirOi men hittar inget. Har funderat på lastbils chaffis men vad får man för liv då? Helt OK om man kör åt byggnadsbranchen. Då får man väl ganska vettiga arbetstider. Jag vill inte hamna i den situation jag och Roger hade när vi började vårt förhållande. Han jobbar kvällar, helger osv. Börjar jag i godstransporten så blir det kvällar, nätter, långa dagar osv. Inget att bygga en familj på tycker jag som det är nu. 

VAD SKA JAG GÖRA FÖR ATT FÅ SAKER ATT HÄNDA?!?! Förlåt men jag känner mig desperat just nu.
Ska jag sitta här hemma, jobba när dom ringer in mig i tron på att jag någon vacker dag kommer få en liten tjänst på Telia? Eller ska man plugga till något som man inte vet vad det är för man har inte ett minimun intresse för det man läser. Men man gör det för att man måste.
Vill bara lägga mig ner och inte vakna på länge...

Ja, jag vet

Jag vet att det är länge sen nu sedan ja skrev. Men ibland värdesätter jag tiden till annat. 

Saker som hänt, ja det är många. 

Jag har fått börja på Telia igen. Känns mycket skönt må jag säga. Har pratat och har hela tiden haft konversationer med Anders så vi ser hur allt går efter tiden. Det känns bra. 
Jag känner av mina begränsningar. När det inte känns bra osv. och då tillåter jag mig själv att sätta stop. Det känns bra. Men ändå kan ja inte sluta må dåligt över att jag vill ha ett heltids jobb. Så man kan börja leva sitt liv som man vill *gråter över situationen* 

Vi har fått hem Lina nu. Hon står i Högland mellan två bilder av mig och Jenny. Nu har mamma alla hennes barn på samma ställa. Ska skriva ut en bild på Lina också så hon har en bild och askan. Kan fortfarande inte förstå att hon sover nu. Det var så overkligt att bära henne i den där lilla asken. Det går inte, det är ju min katt...älskad och saknad.
Ja anars? 
Den 27:e (på min födelsedag) ska jag åka och ställa Orka och se om min utbildning gett något. Ska bli roligt och jag ser redan nu förbättringar.
Sedan så är det som det är. Livet går medans det känns som att för mycket står still. Vill att något ska hända...vet bara inte vad. *funderar*