VÅR dag och han är inte här...
För ett år sedan. Åhå vad det pirrade i magen när jag såg honom. Vad tänkte ja när jag satte mig med honom på krogen? Jag vet att jag var tok nervös. Kvällen gick och vi hade det riktigt trevligt. Sådär trevligt man bara kan ha med en viss människa. Vad glad jag va *kommer ihåg mer och mer* Sedan stängde krogen och vi skulle hem. Men vart? Hem till var och en, till honom eller till mig. NÄÄÄ inte till mig, ja bodde ju hemma hos mamma och pappa. Jag åkte med honom hem, men inte för att ha sex. Nej nej! Inte något sånt bara sådär utan för att fortsätta prata. Gu vad vi pratade, hela natten. Dagar gick och vi fortsatte träffas, sådär som man träffas när man just blivit tillsammans. Nu och då sov jag över och inte för att ha sex utan för att prata hela nätterna.
En och en halv månad senare flyttade jag in och se här. Nu sitter jag är ett år har gått och jag mår så bra. Hela situationen är så självklar. Det är han och jag, vi ska utveckla det vi har idag och två blir ett. Jag är så otroligt säker på vad jag har i mitt hjärta och hjärnan har aldrig tvekat en sekund och vise versa.
Men mycket annat har hänt på det år som gått. Mycket med mig. I samband med förhållandet har jag slutat gå på mina samtal. Han har hjälpt mig med mig själv på ett sätt ingen lyckats förut. Han har hjälpt mig på benen och fått mig att sträcka på mig. Jag har fått mer skinn på näsan och ingen trampar på mig längre. Så mycket mer har hänt än att jag hittat min framtid. Jag har hittat mig själv mitt i allt.
Än idag kan jag gå runt och fundera över varför just mig. Vad såg han i mig som gör att jag sitter här idag i vårt hus med vår framtid. Förut så grubblande jag ihjäl mig över saker som inte går att påverka. Idag sitter jag med ett leende och är glad över att han såg något (vad du något är) i mig som gjorde att ja sitter här nu. Han hjälper mig i utveckling varje dag och hjälper mig mer och mer på benen efter allt som varit.
Det tråkiga i allt är nu att han sitter på nästan andra sida jorden. Inte här bredvid mig. Men det går inte en sekund utan att jag tänker på honom, att ja saknar honom nära mig. Men för varje dag som går så kommer dagen när han kommer hem närmare. En vecka har gått och det är 3 veckor kvar.
Jag är lycklig nu morfar!!!
Kommentarer
Trackback