Emma & Orka

Det har som kommit till de stadiet att det har gått så länge att jag tappat saker i mitt huvud. Dom finns där men för att det ska "komma tillbaka" måste jag uppleva det. Visst det låter konstigt men så är det bara med mig. Och nu i en situation som nu när den jag älskar så otroligt högt så försvinner känslan av saker och saknaden tar för mycket plats i mig. Det gör ont och visst...tiden kommer när han kommer hem och jag får vara i hans famn. Men det är alldeles för långt bort för att jag över huvud taget ska kunna känna på det. Saknaden är stor och den gör så ont. Vill känna hur det känns att ha honom vid min sida om kvällarna, att få vakna bredvid honom. Att ha honom i huset, mumlandes sådär som bara han kan. Nä nu är det för mycket jag saknar. Vill ha allt som det ska vara, som vanligt.

Dom här sista dagarna har varit jobbig. Morgon och kväll ska jag åka till och från Umeå på utbildning. Sedan ska jag hem för att hämta ungarna innan halv 5 och det har gått bra. Men sen är det allt runtomkring. Städa, hålla undan osv. Det är lite för mycket. Vill ha tillbaka 8 - 5 rytmen nu så dagarna kan gå. Så dagarna kan gå så att Uki kommer hem.

Nä så mitt i all gråt så måste ja se till att få lite sömn. Ligger i sängen redan, klar för sömn men den kommer inte. Gråter, små sover, gråter, små sover. Ja vet att de låter patetiskt. Men de är jobbig otroligt jobbig att vara ifrån den jag älskar. Den här saknaden känner jag när ungarna är från huset men inte i samma mängd och intensitet. Nä gu va jobbigt de här är. Jag hoppas att vi inte kommer utsätta varandra för det här igen. OK att åka bort osv utan den andra. Men inte såhär länge. Jag vill inte utsätta Uki för det. Över min döda kropp att jag skulle göra det.

Jaja. Sov gott kosmonauter!