Ska man släppa saker och gå sin väg?
Hur mågna chanser ska man ge en "sak" till att gå från en situation till att över huvud taket röra sig till en annan. Ja vet nu kommer ja börja svamla en massa i saker som ni inte förstår men ja måste bara knyckla ut saker i huvet på mig som verkligen irriterar mig.
Just nu, NU nu NU i själva stunden vill jag verkligen släppa allt och gå en annan väg än vad jag tänkte mig när jag vaknade upp i morse. En väg ingen annan kunde ana eller tro. Anledning? Jo...vet inte vart jag ska börja för ja blir så otroligt irriterad av tanken på hela situationen.
När man ber om en förändrig ber man inte att den förändringen ska ske på några timmar, dagar, eller veckor. Det kan ta bra lång tid innan man ser att föräldringen är skedd. Men någon stans, mitt i väntan, vill man iaf ha sett en gnutta rörelse, en liten förbättring i förändringen.
Just nu har inget hänt. Det som till en början var en liten sak som ja då kunde leva med kan jag, just nu, inte länge till leva med. För att det har gått för lång tid? Nej. För att ja är otålig? Nej. För att jag ser inte en gnutta framsteg i förbättringen, där vi ska mötas på halva vägen och gå vidare på en ny väg...MEN nu tycker du säkert att ja inte ska dra allt över en kant. Jao, det kan jag. Efter många, många tillfällen har jag bett om de lilla framseget i förändringen men inget har hänt. På grund av jobb, samtal, folk kommer förbi, osv. Men hallå!!! Hur tror du att ja klarar min vardag då med jobb, hund, vänner och ett helt hus att hålla ordning på. Nä men se där, de håller ju på att falla ihop nu snart. *gråtfärdig av bara tanken* Men varför faller det ihop, jo för att ja drar "hela" lasset. Ok att saker och ting händer ute, Ok att ja tagit på mig tvätt och städ. Men allt annat som kommer i vägen...det tar jag också men inte längre till.
Men mitt i allt har jag mig själv att skylla. Man ska sluta fråga medmänniskor runt om en, vänner, bekanta, familjer åt olika håll om saker. Jag har lärt mig de av min iritation och av min mammas iritation nu. Sluta be om hjälp, du blir bara arg och besviken. Bättre att slita ut dig själv till du inte klarar mer. Lämna allt och så får dom märka själv vad som inte blir gjort när man är borta, och då är det ju oftast försent att säga förlåt. För man har ju gett dom en massa chanser att bättra sig. *mutter*
*sliter mig i håret innan ja går ner och fortsätter muttra*
Kommentarer
Trackback